Tack så JÄVLA mycket

Tänk er att ni vaknar på morgonen. Ni är på lite dåligt humör, kanske har ni sovit dåligt. Mardrömmar. Vaknat flera gånger. Och ni vaknar av att solen lyser er i ögonen, men ni vill egentligen bara sova mer. Så ni snoozar. Tänker att det blir kanske bättre om ett tag. En halvtimme senare suger livet fortfarande lika mycket.

Ni går upp. Sätter er vid datorn, som varje morgon. Ni slösurfar runt. Efter underhållning, efter en mening med allt. Något som får tillvaron att inte verka lika hemsk. Ni går på toaletten efter ett tag. När ni ser er själva i badrumsspegeln ryggar ni nästan tillbaka. Det är en blek och glåmig varelse som stirrar tillbaka på er. Håret är fettigt och blicken tom. Ni tänker "Är det där verkligen jag?" innan ni sorgset skakar på huvudet, tvättar händerna och går tillbaka till datorn. Ni bestämmer er för att kolla mailen, det har ni ju faktiskt skjutit upp under hela helgen. Inget mail finns i inkorgen. Ett skräppost meddelande finns. I brist på annat väljer ni att se vad det är för något.

Och denna hemska morgon där allt bara känns helt värdelöst och fel och ni känner er äckliga och vidriga, klickar ni på "Skräppost" möts av detta:



TACK SÅ JÄVLA MYCKET FÖR ATT DU STRÖR SALT I SÅREN SONJA, DIN JÄÄVLA FITTA!

Mmmm eller

Nä men asså vi kan ju låtsas att mitt vänstra öga inte ser ut att tillhöra en sönderrökt tjackpundare som knarkat bort hela sitt äckliga och meningslösa liv.



Fast... Det vore ju att ljuga.

Bara sådär

Lagade ni också bara sådär en lunch på pasta, scampi, sötsur chilisås, creme fraiche, fetaost och vitlök idag?


Nähe, var väl bara jag då.

Hej

Hej, här sitter jag och ser glad ut medan jag hälsar på er.



Skoja, jag sitter ju här och är arg på min tvilling förstås.



Fast ne, i själva verket sitter jag här och är lite smågullig bara.



Men egentligen sitter jag här och har ett väldigt stort bröst.



På riktigt så har jag blivit slagen på näsan av Mike Tyson.



Och sitter nu allvarligt talat här med spetsiga axlar.

Under kontroll

Nu är jag stabil. Tror jag. Men kan liksom inte veta. Det är någonting som är någonting, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Helt enkelt jättekonstigt. Kanske är detta början på en psykos!? Lovar att skriva och berätta om så är fallet. För det man inte bloggar om har inte hänt. Am I right? I'm like yeah but you're like no and everything is like oh my god and that's like yeah and I'm like whatever.

Sitter i alla fall med den äckliga körkortsteorin nu och smider samtidigt en ond plan som går ut på att förinta den människa som kom på pluggandet.

Eller kanske han som uppfann bilen över huvudtaget. Då skulle jag ju inte behöva hålla på med den här skiten. Jag vill inte ens ha körkort. Jag hatar att köra bil. Andra människor kör som idioter och jag har ingen aning om när jag ska göra någonting, jag vet aldrig var jag har bilen och av de 10.000 sakerna man ska hålla koll på när man kör så har jag koll på kanske fyra. Ratten, gasen, bromsen och kopplingen. Växellådan vägrar lyda mig så den har jag gett upp hoppet om.

Känns som jag kommer få körkortet väldigt snart. Ungefär tvåtusenALDRIG.

Hej rå.

Borderline

Sweet djebuz, mitt humör är värre än den värsta PMS-kärringens just nu. Jag känner mig så otroligt ledsen och sänkt, men har absolut ingen aning om varför eller var det kom ifrån. Jag är inte deppig eller har ångest, jag är bara så LEDSEN. Typ så ledsen man kan vara om något man sett fram emot inte går vägen, om en kompis dör eller om man inte får äta tacos minst en gång i veckan.

Och nu, HELT PLÖTSLIGT, känner jag mig inte så ledsen längre. Nu är jag neutral. Jag känner mig till och med taggad på att gå och träna. Fast om tio minuter kommer jag vara ledsen igen och bara vilja ligga i sängen och kanske gråta lite om jag kan. HELT SJUKT. Såhär brukar jag inte känna mig. Undra vad som händer. Kanske blir jag kåt om ett tag? Vem vet...

Mailhets

Fan vad jag hatar att vänta på viktiga mail. När jag gör det kan inte ens The Sims få mina tankar på annat. Så jag sitter här och låter Norah Jones försöka lugna ner mig. Men jag känner mest "Stfu stupid bitch" så det hjälper inte särskilt mycket heller.

Nu sticker jag iväg. Tjo.



Jonna - Er spyfluga i vardagen.

Ju ess ejj

Vad många inte vet, och vad andra säger "Amen aa visst, shår bejkon lixom" till, är att jag ska åka till USA i sommar och jobba som Au Pair i ett år. Innan ni börjar med era "Amen aa visst, shår bejkon lixom" så vill jag bara förklara mig lite.

När jag var 14 ville jag åka som utbytesstudent till USA efter jag hade gått ut nian. Jag ville gå på high school, uppleva det häftiga och coola jag sett i alla high school-filmer och serier och få en erfarenhet för livet. Bara det var i USA. När jag sedan tog reda på att det skulle kosta mig ungefär 100.000 svenska kronor att åka som utbytesstudent i ett år, dog drömmen. Mina föräldrar är inte välbärgade (och dessutom lite halvt snåla) och jag själv hade inte ens råd att köpa trisslotter i hopp om en hög vinst som skulle ta mig till mina drömmars land. Så jag sket i det och livet gick vidare.

I ettan på gymnasiet väcktes återigen drömmen om USA när jag läste om att arbeta som Au Pair. Man skulle jobba med barn (älskar barn!) och studera på deltid (älskar att plu... eller äh) samtidigt som man skulle få pengar, eget rum och BO I USA! Sommaren 2009 jobbade jag utan lön på en förskola i tre veckor, för att samla in till de 200 timmarna som var ett av kraven för att få åka. Jag hade då bestämt mig. Efter gymnasiet skulle det vara "tack och adjö Svedala" och "Hello mr. America!" och jag skulle äntligen få leva ut min dröm.

Och som ni vet vid det här laget så tog jag studenten i juni i fjol, och fortfarande sitter jag här i min fåtölj i rummet med neddragna persienner i lilla Svedala och det längsta jag varit från det här landet är till Finland och det tycker jag fan i mig inte ens räknas. Vad ska man säga, livet blir inte alltid som man tänkt sig. På ganska många plan till och med. Men tredje gången gillt är det man säger, och jag har bestämt mig för att det är nu eller aldrig jag ska leva ut min dröm. Det som står i vägen för mig den här gången är körkort och erfarenhet, som jag därför bestämmer mig för ska bli prio nummer ett i mitt liv den kommande tiden.

Jag ska iväg. Och ingen ska kunna säga "Vad var det jag sa" för att jag inte åkte.

Sincerely,

Jonna - amerikaludret.

Oh dear lord what have I done

Hehe. Tja.

Jag tror jag är värre än Foppa när det gäller comebacker. Fast jag tror inte att Foppa hatar Ishockey. Det är ju därför han envisas med att göra comebacker år efter år. Han älskar att stå på isen. Han älskar att se pucken träffa målnätet och han älskar att se supportrar ställa sig upp och jubla.

Jag, däremot, hatar att blogga. Jag gör verkligen det. Finns inget jag föraktar mer än att både läsa och skriva skit som: "Idag har jag...". Det räcker med de tre orden och sen blinkar det rött i huvudet samtidigt som texten "Who. Gives. A. Flying. FUCK?" rullar förbi näthinnan.

Men samtidigt saknar jag det så när jag inte har en blogg. Ja, inte just det där som berättar vad jag har gjort, men att bara skriva. Det kan jämföras med att vara i en relation med en man som bankar skiten ur en. När man är i förhållandet så hatälskar man det, när man går skilda vägar ångrar man sig och tänker bara på det positiva. Just det gör jag. Jag tänker på alla "Hahahahahaha" jag fått i kommentarsfälten genom åren. Hur mycket det har betytt. Och att det kanske är värt att känna att man vill kräkas över hela världen och snitta upp handlederna, för den bekräftelsen, DEN BEKRÄFTELSEN, är allt.

Så here we go again, på ny kula och inte riktigt lika oseriöst hela tiden, ok? Det tar på krafterna att vara rolig, jag behöver vila upp mig för viktiga saker. Som serietittande och The Sims-spelande.

Haha, jag känner redan en irritation byggas upp inom mig på grund av detta, och kan därför ej garantera fler inlägg än detta. Men vi får hoppas på det bästa.

Sincerely,


Jonna - När inte ens Fat Girl Angle hjälper.