Vad många inte vet, och vad andra säger "Amen aa visst, shår bejkon lixom" till, är att jag ska åka till USA i sommar och jobba som Au Pair i ett år. Innan ni börjar med era "Amen aa visst, shår bejkon lixom" så vill jag bara förklara mig lite.
När jag var 14 ville jag åka som utbytesstudent till USA efter jag hade gått ut nian. Jag ville gå på high school, uppleva det häftiga och coola jag sett i alla high school-filmer och serier och få en erfarenhet för livet. Bara det var i USA. När jag sedan tog reda på att det skulle kosta mig ungefär 100.000 svenska kronor att åka som utbytesstudent i ett år, dog drömmen. Mina föräldrar är inte välbärgade (och dessutom lite halvt snåla) och jag själv hade inte ens råd att köpa trisslotter i hopp om en hög vinst som skulle ta mig till mina drömmars land. Så jag sket i det och livet gick vidare.
I ettan på gymnasiet väcktes återigen drömmen om USA när jag läste om att arbeta som Au Pair. Man skulle jobba med barn (älskar barn!) och studera på deltid (älskar att plu... eller äh) samtidigt som man skulle få pengar, eget rum och BO I USA! Sommaren 2009 jobbade jag utan lön på en förskola i tre veckor, för att samla in till de 200 timmarna som var ett av kraven för att få åka. Jag hade då bestämt mig. Efter gymnasiet skulle det vara "tack och adjö Svedala" och "Hello mr. America!" och jag skulle äntligen få leva ut min dröm.
Och som ni vet vid det här laget så tog jag studenten i juni i fjol, och fortfarande sitter jag här i min fåtölj i rummet med neddragna persienner i lilla Svedala och det längsta jag varit från det här landet är till Finland och det tycker jag fan i mig inte ens räknas. Vad ska man säga, livet blir inte alltid som man tänkt sig. På ganska många plan till och med. Men tredje gången gillt är det man säger, och jag har bestämt mig för att det är nu eller aldrig jag ska leva ut min dröm. Det som står i vägen för mig den här gången är körkort och erfarenhet, som jag därför bestämmer mig för ska bli prio nummer ett i mitt liv den kommande tiden.
Jag ska iväg. Och ingen ska kunna säga "Vad var det jag sa" för att jag inte åkte.
Sincerely,
Jonna - amerikaludret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar